Jag gråter sitter-fast-på-bussen-i-trafiken-tårar. 25 min försenade på en bussresa som vanligtvis tar 4 min. Det känns. Om jag borde dra röven ur bussen och gå istället? Ja men självklart! Gör jag det? Nej jag bloggar om det istället.

När jag för ca 45 min sen tänkte och uttalade orden "Jag borde tvätta Sixtens alla snuttefiltar". Var jag då tvungen att göra det så jävla bokstavligt och faktiskt tvätta ALLA snuttar. På en gång!? Snuttefiltar är som hans heroin "jag har en snutte, alltså finns jag". var jag sen också tvungen att tvätta snuttarna uppe i lägenheten där vi inte har torktumlare? Mitt straff: jag kommer få sova med en blöt snutte i sängen. Han bryr sig inte den kan vara genom blöt/släpad genom lera/ fylld med kottar -spelar ingen roll det är hans snutte.

Jag gör Sixtis eftertraktad på singelmarknaden den dagen det beger sig. Han lär sig tidigt att diska undan efter sig. Eller nä.. Han lär sig hur man fuktskadar ett kök faktiskt.

Vi höstpysslar lite hör hemma. Två mästerverk får pryda väggen i köket. Notera gärna att klockan inte är omställd än. Vi går fortfarande på gissningstid här hemma. Stadiet då hälften av klockorna är omställda och man får gissa sig fram till vad klockan är. 

Backman har sin förätar burgare, tv4 har sin förkväll, partyt har sin förfest och jag har min försömn. Känslan att gå och lägga sig en timme för att sedan gå upp och veta att man snart får somna igen. Den känslan. Den!

Nattningsrutiner. När en nattningsrutin satt sig måste den hållas fast vid hårdare än påven håller fast hatten. Det gör inte vi. Vi är en högst dysfunktionell familj när det kommer till rutiner. Oftast upptäcker jag alldeles för sent att Kiddo är trött och hinner därför klart med tandborstning, nattblöjan, pyjamasen, leta fram napp och snuttefiltar lagom till det att Kiddo är övertrött och får en snabb glimt av hysteri i blicken när jag kvittrar fram "nu ska gulleplutten soooovaaa!". Samtidigt som jag lyfter upp honom i ett bestämt grepp börjar han slingra sig ur min famn och protestera gnälligt mot det hemska förslaget att sova. Här har vi faktiskt något som kan kallas rutin (kanske inte så dysfunktionells trots allt) beroende på Kiddos humör sjunger jag trollmorsvisan (om han lägger sig till rätta och kan somna snabbt) eller sjunger en elefant balanserade (om han är för pigg och vill höra om hur femhundraåttiotre elefanter balanserade på en tråd) eller så berättar jag en improviserad saga med en jättespännande röst trots att jag oftast bara berättar vad jag gjort på jobbet eller vad vi handlade i affären (saga fungerar alltid när han tokskriker och totalvägrar att sova). Vi kan alltså konstatera att nattningen kräver viss energi, oftast så pass mycket att jag samtidigt lyckas natta mig själv också (typ 9 ggr av 10). Men nu kommer vi till det stora problemet i nattningsprocessen = Mr Music! Det slår nämligen aldrig fel! Om nattningen gått smidigt med en halv trollmorsvisa eller om Kiddos ögon sluts precis samtidigt som elefant nr 245 ska hoppa upp på den där förbannade tråden så hörs det plötsligt från vardagsrummet en för stunden utvald låt på Spotify eller Youtube, alltid preciiiiiiis när Kiddo somnar. Det är Mr Music som kväll efter kväll tappar all verklighetsförankring och tror att det är fritt fram att dra på musik på för hög volym. I samma sekund vaknar Kiddo med ett ryck och är piggare i blicken än vad Törnrosa hade varit om hon så fick sova hundra år till. Trots mina snabba och intensiva önskningar om plötsliga strömavbrott eller ett ljudisolerat rum så händer inget och jag är besegrad. En timmes kämpande med nattningen förstörs lika snabbt som det tar för ljudet att sprida sig från datorn in i sovrummet och en klarvaken Kiddo plockar upp nappen och filten och traskar ut i vardagsrummet för att se vad för fest som pågår där. Efter honom kommer jag arg som en oxe, fräser och spottar svordomar blandat med kränkande hot och riktar knytnäveslag i luften mot datorns högtalare. Detta följs av en lång harang där varje mening inleds med "Att du alltid...", "vad faaaaan tror du....", "såå jääävla typiiiiskt....", "det är aaalltid du som....", "du tänker aaaaldrig på..." osv. Varpå Mr Musik rutinmässigt svarar " ja men du vet ju att jag hör dåligt", "jag visste inte...", "jag trodde inte..." osv. Sen tar jag barnet under armen och går med bestämda steg och hotfulla blickar in i sovrummet och startar om nattningsprocessen. Nu när jag säger det så har vi ju ta mej tusan en nattningsrutin!

Till dig Connie! Vi ska ha kräfrskiva ikväll, halva skåne är på besök! Jag ligger i sängen och powernappar och ignorerar helt att det sitter gäster i vardagsrummet.