Jag gjorde det, jag kom i mål. Var det kul, nja. Gör jag det igen, kanske. Är jag en sprinter, absolut inte. Ungefär halvvägs tänkte jag 'det här är ju för fan inte ens kul. Fy fan vad detta är tråkigt, jag ska fanemej aldrig mer springa ett steg.' sen bet jag ihop och efter målgången tänkte jag 'men det här var ju skoj, det gick ju lite bra, jag var ju långt i från sist, kanske ska jag anmäla mig till ett nytt lopp'. En oförskämd liten hurtigbulle i mig gillade självplågeriet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar