sagt är sagt men inte gjort

Nu har jag köpt två st biljetter till RAW-comedy Johan Rehborg lördag 22.30 på Göta Lejon. Jag har alltid problem med biljetter. Har jag köpt en tågbiljett så lägger jag den alltid i "fel" jackficka eller väskfack så när konduktören kommer är jag den som sitter och febrilt slår med händerna över hela kroppen och väskan för att känna var jag lagt den lilla tunna papperslappen. Samtidigt som konduktören stampar otåligt och alla andra resenärer sträcker upp sina biljetter i luften som ett gäng ivriga barn i första klass som stoltserar med sin förmåga att hitta biljetten på nolltid.

Det är ännu farligare att ge biljetten till Mattias och säga "här, nu ansvarar du för denna". Om man sen blundar och räknar till tre så har ingen av oss någon aning om var biljetten har hamnat.

Senast jag skulle åka från stockholm så beställde jag en mobilbiljett, bra tänkte jag den gör jag inte av med och batteri finns det på telefonen. Men istället för en mobilbiljett fick jag ett sms med information om att det var tekniskt fel och att jag fickh ätma ut biljetten i en automat istället. Efter en timmes inre stress och panikstirrande i luften och ett noga uträknande av minuterna jag hade på mig på morgonen att ta mig från tunnelbanan till rätt tåg så kom jag fram till att jag under mina 30 min på stationen troligtvis skulle hinna ägna max 5 min till att hämta ut biljetten. För den här gången lyckades jag inte att övertala Mattias att åka med mig till centralen och vinka av mig vid tåget 06.00 på morgonen. För tydligen ska man vara vuxen och självständig nog andra gången man åker tunnelbana och tåg så man klarar sig själv. Ja, inte helt själv, självklart övertalade jag honom att följa med mig de hundra meterna det är till Gärdets t-central och vinka av mig där. Men sen var jag på egen hand. biljetterna hämtade jag ut och la dom sen på ett bombsäkertställe som jag glömt bort när konduktören kom.

Så nu sitter jag alltså här på kontoret med två st utskrivna biljetter som med stor sannolikhet kommer att mystiskt försvinna eller glömmas kvar på kontoret. Spännande.


Nu i dagarna när alla förlovar sig och skaffar barn så funderade jag på vad jag o Mattias ska hitta på för att bekräfta vår vackra kärlek för världen. När jag pratar om allas graviditeter och förlovningar ltåer det ungefär så här:

J: titta älskling nu ska xx och nn skaffa barn!
M: mhm

J: åh vad skoj en liten beeeebis.
M: mm..

J: Åh, titta xx och nn har förlovat sig!
M: Mm..

J: gud vad skoj, tror du att dom kommer gifta sig inom ett år?
M: mm..

J: Ja fast det är inte säkert, det är ju inte så nu längre det var mer förr.
M: mhm..

J: Fast jag tycker det är ganska kul om man gifter sig inom ett år.
M: mm..

J: Ska vi gifta oss inom ett år?
M: mhm..

J: Men du kan inte svara mhm, det var inget påstående det var en fråga!
M: mhm

J: visste du att xx och nn och xx och nn också ska ha barn?
M: mm

J: Ska vi skaffa barn?
M: mm..

J: Nej men det hinner vi verkligen inte, vi måste ju bo i samma stad först.
M: mhm..

(ungefär här tar Mattias upp trumpeten och börjar spela rakt i ansiktet på mig)

J: Vad ska vi göra då, om vi förlovar oss måste vi gifta oss inom ett år, och skaffa barn har vi inte tid till.
M spelar fortfarande mig i ansiktet och stirrar på mig med en frånavarande blick.

J: Ska vi tömma ut våra kroppar på blod och byta med varandra.
M tittar ointresserat, lägger ner trumpeten och svarar: mm, det blir bra. Ska vi göra middag nu?


Jag är glad att jag inte är fotbollsfru, det måste göra mycket mer ont att få fotbollar i huvudet än toner från en trumpet.


Alla har en, men mest jag- partner som inte alltid lyssnar med hela örat.