Jag sitter i soffan med benen i kors och dammsuger samtidigt. Hur är det möjligt? Jo, vi har en lean mean cleaning machine som gör jobbet åt oss. En självgående liten dammsugare. Den var mammas, lånades ut till syrran och hittade sedan hem till oss.
Jag kan inte låta bli att tänka att den har känslor och tankar bara för att den rör sig. Så jag står bredvid den och pratar uppmuntrande och snällt under tiden den städar åt mig. Ibland fastnar den och då pratar jag med bebisröst och säger "nejmeeen lille lille vääännen, fastnade du?? stackars liiiiiten dååå, kom så ska jag ta loss dig".
När den blir trött och inte orkar städa mer (vilket är var 5:e minut, det är en lat liten jävel) så börjar den blinka och letar efter sitt hem (en laddningsstation som står på golvet). Då ser den så vilsen ut, snurrar runt och letar och sen när den känner av var den ska så springer den så fort den kan hem och sen ligger den tryggt där och blir matad med energi, nästan så den blir ammad, ja så är det nog. Laddningsstationen är dens mamma och den ammas, den lilla dammsugsbebisen. Är det barnarbete då? Nu tycker jag synd om den. Jag som inte ens har döpt den.
mina moderskänslor räcker och blir över märker jag....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar