En långprommis skulle sitta fint idag, tänkte jag när jag slog upp ögonen (för fjärde gången) imorse (förmiddags). Nu inviger vi sittdelen tänkte jag sen och slängde ner barnet i vagnen och kopplade hunden, i hallen sneglade jag på regnjackan tänkte äsch jag struntar i den, jobbigt att bära på. På vägen började det mulna till lite, excellent tänkte jag, skönt att det inte är så varmt. Lite kyla har ingen dött av.
Halvvägs över gärdet började det dugga lite. Inga problem, lite regn svalkar men bäst att sätta regnskyddet på vagnen, kanske regnjackan hade varit bra att ha, men men, det regnar ju inte så mycket, jag går vidare.
Vid sista djurgårdsbron öppnade sig himmelen och det öste ner, då hade jag lika långt tillbaka och ingen genväg att välja. Springandes genomblöt med blöt vagn (torrt sovande barn) och en blöt hund tänkte jag -jag skulle tagit regnjackan.
Halvvägs över gärdet, snart hemma. Hunden drar bakåt hela tiden, hon vill gräva gropar och jaga smådjur. Vagnen är tung i allt regn och blåst, tyngre blir det eftersom jag måste dra hunden efter mig. Barnet vaknar, börjar gråta. Jag stressar, börjar snart överväga att också gråta. Hunden struntar i allt gråt och sätter sig på rumpan, vill inte gå mer, vill springa utan koppel på gärdet. Jag struntar i barnets gråt, struntar i att hunden stretar emot. Knuffar vagnen framför mig, drar hunden som släpar i marken i sin protest och börjar springa hem. Det börjar regna ännu mer fast jag inte trodde det kunde vara möjligt. Kommer in i hallen. Jag skulle preciiiiis börja svära högt men tittar i vagnen på barnet som ler stort åt mig och bredvid vagnen sitter hunden och viftar glatt på svansen. Mina små sötskitar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar