fånge i hemmet

Jag har helt glömt att berätta en sak, amningspratet har tagit upp all tid, meeeeen back in the days när jag var höggravid (alltså ca 6 veckor sedan) skedde en liten incident i vår trappuppgång. Jag och Smulan var på väg hem efter vår promenad runt busken utanför dörren (vet inte om man ska kalla det promenad egentligen eftersom det endast varade en minut och till största del bestod av att jag gravid-gungade mer i sidled än vad jag faktiskt förflyttade mig framåt och Smulan desperat drog i kopplet i hopp om att förflytta dunderklumpen framåt) men för att återgå från mitt sidospår: när vi skulle gå in i trappuppgången stod brevbäraren innanför dörren och bestämde sig för att vara vänlig och hålla upp dörren för oss. Smulan sprang in och rakt in i brevbärarens ben och blev överraskad och rädd över att någon stod där helt plötsligt och tog i stundens hetta ett dåligt och ogenomtänkt beslut, nämligen att bita brevbäraren i benet. Med risk för att låta som en ursäktande hundägare med dålig koll på sin hund (bara sant vissa dagar) så var det inget ordentligt bett utan ett nafs för att markera. Brevbäraren uppskattade inte Smulans tolkning av den klassiska hund-biter-brevbärare men sa att det inte var någon fara. Händelsen har nu resulterat i att jag på alla möjliga sätt försöker undvika brevbäraren och alla andra brevbärare jag råkar se då jag är övertygad om att ryktet har spridit sig om min rabiesgalna hund som biter allt som rör sig i en brevbärarutstyrsel. Hör jag att någon fibblar nere vid våra brevlådor väntar jag lite med att lämna lägenheten och ser jag att brevbäraren är där när jag ska gå in tar jag ett extra varv runt huset för att slippa råkas. Förra veckan på väg hem gick jag djupt försjunken i mina tankar och när jag tittade upp såg jag brevbärarcykeln några meter framför mig. Det var för sent att vända om, jag kunde inte ta mig över till andra sidan vägen för barnvagnen kom inte mellan de parkerade bilarna. Jag förflyttade mig sakta framåt och funderade desperat på hur jag skulle lösa situationen, om jag fortsatte i samma hastighet beräknade jag att jag skulle hinna passera cykeln i samma stund som brevbäraren kom ut från huset vilket skulle resultera i att brevbäraren inte bara såg mig framför sig utan skulle även få ett ypperligt tillfälle att attackera mig då jag gick med ryggen mot fienden. Jag kunde heller inte sakta in och gå jättesakta helt plötsligt då det var massa folk omkring mig och då hade alla undrat vad i tusan jag höll på med och kanske, kanske kunde det vara någon som räknade ut att jag försökte undvika brevbäraren och då hade jag blivit avslöjad och det går inte. Agera naturligt tänkte jag och kastade in Smulan i buskarna för att tvinga henne att uträtta lite behov. Smulan var inte med på planen och dök ut från busken igen och ville fortsätta hemåt, men skam den som ger sig, jag fortsatte trycka in hunden i busken som om det var det mest naturliga i hela världen och sa samtidigt högt och tydligt "så ja lilla gumman, bajsa nu, du vill ju bajsa" så att ingen skulle uppfatta mitt agerande som onaturligt. Brevbäraren gick ut ur huset utan att se mig, hoppade på sin cykel och gick in i nästa hus. Då ryckte jag ut Smulan ur busken, la i barnvagnen i högsta växel och sprang hem fort. Dagen efter när det var dags att gå ut öppnade jag dörren, lyssnade, hörde inte några ljud och tog mig ner och där stod brevbäraren. Jag hann få tre sekunders panik innan brevbäraren log stort och sa ett glatt "hej hej" chockad stod jag kvar och konstaterade att jag nog förstorat hela händelsen....