Det resulterade i att jag bestämde mig för att inte ställa någon klocka till nattens amningar utan låta lillen väcka mig. Det gick kanonbra och vi klarade natten utan några tårar. Nu på morgonen kom det dock lite tårar och raseriutbrott, jäklans vad de där små liven kan se och låta arga. Smulan har tröttnat på Lillens skrikande, när han börjar gråta suckar hon tungt och tittar uppgivet mot oss sen kryper hon ner under täcket och suckar ljudligt en gång till.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar