uppdatering

det har inte ens gått en vecka sen vår lillkille föddes men det känns som att jag känt honom för alltid. Nu ligger han och äter och sover lite som han känner för och jag hinner göra en snabb uppdatering.

Operationen
Eftersom jag aldrig gjort en operation innan så visste jag inte vad jag hade att vänta. Det var oerhört nervöst under förberedelserna. Det var mycket folk i operationssalen, gissar på ca 8 st. Alla fixade och förberedde olika saker och jag hängde inte riktigt med på vad alla gjorde men koncentrerade mig på det de bad mig att koncentrera mig på, t.ex när jag skulle få bedövning, dropp osv. Både jag och Mattias var lite rädda och jag ville helst springa och gömma mig och gråta i ett hörn, men lämpligt nog hade ryggbedövningen slagit till då och jag kände inte mina ben. Det var en galet konstig känsla när jag såg hur någon lyfte på mina ben men det kändes som att de fortfarande låg rakt. Jag fick lite panik av att försöka röra på benen men inte få någon reaktion alls. Jag kände ingenting undertiden de snittade mig, bara olika former av tryck och beröring men absolut ingen smärta. Mattias satt vid mitt huvud och vi pratade om annat för att jag inte ville koncentrera mig på att känna efter om jag kände något. Helt plötsligt hörde vi ett fantastiskt barnskrik och en känsla kom som jag inte kan beskriva. Mattias såg i det ögonblicket ut som att han skulle lyfta från marken av glädje samtidigt som hans tårar bara rann.

Sixten
Min första tanke när jag såg honom första gången var "Han är blond och jäklarns vilken stor pung han har". Jag minns inte exakt vad som hände sen, han låg på mitt bröst och var alldeles varm och kladdig, jag ville sätta mig upp för jag trodde att han skulle glida ner från mig. Sen fick Mattias ta med sig honom för att mäta och väga. Det kändes som en evighet när jag hörde honom samtidigt som jag fick vänta på att de skulle sy igen mig. Efter det var vi två timmar på uppvaket, som kändes som 10 min. Vi grät, skrattade och pussade på vår son och hittade likheter från oss i hans ansikte.

BB
De två dygnen på BB var intensiva samtidigt som de flöt på sakta. All tid ägnades åt vår Sixten och jag fick hjälp med amningen. Första kvällen fick jag prova att stå upp och jag var förvånad över att det inte gjorde mer ont, men min kropp var fortfarande fylld av morfin så det hade sin lilla förklaring. Första natten var faktiskt första natten på lääänge som jag inte behövde gå upp och kissa, förklaringen till det stavas kateter. Det skulle man haft under graviditeten också, göttans. Det som var jobbigast var att det var så mycket personal och nya människor som kom in hela tiden, jag var trött och orkade inte uppfatta vem alla var, läkare eller barnmorskor eller skötorskor, det spelade ingen roll för mig, men många var dom och det kändes som ett evigt springande in och ut på rummet. Sista dagen ville jag bara hem för att koppla av, men då fick vi beskedet att Sixten gått ner för mycket i vikt det första dygnet och då började en hets kring amningen. Jag var helt slut och det kändes som att det var mitt fel att han gått ner för mycket trots att jag ammade hela tiden. Vi fick åka hem och skulle komma tillbaka dagen efter för att väga honom igen. Efter varje amning fick han även ersättning och det dygnet åt han nästan hela tiden.
På återkontrollen fick vi reda på att Sixten gått upp mycket i vikt och ersättningen inte längre behövdes.

Smulan och Sixten
Igår fick vi hem Smulison och hon fick träffa sin nya familje/flockmedlem för första gången. Först visade hon inget intresse men när han började gråta första gången ville hon vara med och trösta. Vi vill inte att hon ska vara för nära honom och tillåter inte att hon är med och tröstar, att bli slickad i hela ansiktet av en tokig hund är nog inte heller det Sixten vill när han gråter. Sen ägnade Smulan hela dagen och kvällen till att sitta bredvid Sixten och bara titta på honom, så fort han börjar gny till så visar Smulan tydligt att hon tycker att vi ska trösta honom genast och när han gråter sitter hon och gnyr tillsammans med honom, när vi byter blöja tittar hon noga och kontrollerar att vi gör rätt. Vi hade även bestämt att Smulan inte får sova i sängen längre, men vi visste inte rikrigt hur hon skulle ta det beslutet, men efter några Nej! och Hoppa ner! la hon sig i sin korg på golvet och sov. Hon har accepterat allt mycket lättare och snabbare än vi vågat hoppas på och det är verkligen skönt att det gått så bra!

Uppdateringen fortsätter en annan dag, nu ska jag passa på att duscha innan lillskiten vaknar.