Dom kallar det OS

Mitt sportintresse har varit i stort sett obefintligt sedan födseln, förutom vid eventuella fotbolls-VM finaler då Sverige har guldchans. Då hejar jag som om det var det enda jag gjort hela mitt liv.

Så kommer vi till det här dom kallar OS. Det är alltså snö och tävlingar på snö. I snö ska man ha snöbollskrig och åka pulka är min starka uppfattning. Men i år har OS och min graviditet på något fint sätt funnit varandra. Som gravid är jag nämligen en känslo-junkie och missar inte en chans att få en liten tår i ögat, och vad är inte bättre då än känsloladdade människor på tv som just tagit guld eller som missade sin chans till guldet helt och hållet. Jag suger i mig deras känslor och gråter av glädje eller sorg ihopkurad i soffan med en kudde i famnen.

Mina graviditetsutbrott får komma till sin rätta när de inkompetenta funktionärerna inte lyckas med den lilla uppgiften att hålla koll på en siffra och tiden. Då skäller jag här hemma så att funktionärerna får kalla kårar hela vägen bort i Kanada.